Ärftlighet av rastypiska egenskaper
För många som inte är insatta i retrieveravel ter sig apporteringen som ett av många avelsmål. Men apporteringsanlaget är inte ett, utan en mängd
anlag som alla måste tas i avvägande inför en eventuell
parning. Eftersom uppfödare som mest kan ha målsättningen
att förbättra tre egenskaper hos avkomman vid en parning, och
de olika apporteringsanlagen i sig själva är fler än tre,
så finns inget ytterligare utrymme för exteriöravel eller
avel på egenskaper som prioriteras av lydnads- och brukshundsfolk.
Att avla på både apporteringsanlag och till exempel exteriör
låter sig därför inte göras. Enligt erfarenhet som
är välkänd bland uppfödare och väl dokumenterad
i hundarnas stamtavlor, minskar retrieverns ”begåvning”
för apportering mycket snabbt om man inte hela tiden ger apporteringen
första prioritet i avelsarbetet. De tre faktorer som styr genetiskt framåtskridande är:
Förfäder: Deras dokumenterade jaktmeriter på både hanhunds- och tiksidan (helst i fem generationer).
Ärftlighet: Av rastypiska egenskaper (apportering).
Särskiljande: Som lämplig kroppskonstitution för att bära och balansera vilt, ärftliga defekter och sjukdomar m.m..
Utställningstypen
Är större och tyngre och avlas i princip uteslutande
efter sitt utseende och sina framgångar i utställningsringen.
Hunden bedöms efter hur väl den passar in i en definierad rasstandard.
Jaktlusten och dresserbarheten är kraftigt inskränkt. Genom
att aveln bedrivs på dominanta hundar saknas ofta den för retrieverraserna
karaktäristiska viljan att samverka med sin förare.
Dual purpose-typen
Är en typ som ska passa för både jakt och utställning.
Den har mer jaktlust än utställnings-typen, men är i jämförelse
med jakttypen ett osäkert köp. Dual purpose-typen används
ofta som eftersöks- och viltspårhund, där de kan bli riktigt
bra. De kan också fungera i lättare apporteringsarbete.
Det är viktigt att förstå att en viltspårsmerit
för en retriever inte är en avelsmerit då det inte säger
något om den rastypiska egenskapen apportering som bedöms på
jaktprov, där man lägger stor vikt vid hundens mentala egenskaper
och dresserbarhet.
Du kan gå in på Rasdata,
sök på din ras och kennlar. Där får du svaret på
vilken målsättning kennlarna har i sin uppfödning.
Jakttypen
Har du höga krav är det här hunden för dig.
Den är framavlad för sin apporteringslust, som är mycket
stor. Jaktretrievern är specialiserad på att apportera
fågel och småvilt, och man lägger stor vikt vid hundens
mentala egenskaper och dresserbarhet som prövas i jaktprovens högre
klasser. Läs min artikel Valpens
stamtavla apporterar! Eftersom hundens jaktliga och mentala egenskaper
värderas högt i aveln är jakttypen inte homogen till utseendet.
Det finns allt från smärta hundar till kraftiga hundar.
På jaktprov i öppenklass och elitklass prövas hundarna
i par, det vill säga två hundar arbetar samtidigt. Då
det skjuts för den första hunden ska den andra hunden se på
när den första hunden apporterar. Här gäller det att
den hund som tittar på verkligen kan koppla av. Hundarna ska hela
tiden arbeta tyst. Inga störande ljud såsom skall, pip eller
gnäll får höras. Stadgan är ingen medfödd egenskap,
utan den lärs in under hundens två första levnadsår.
Läs min artikel Impulsiv
eller inte – enzymet som avgör.
Efter skottet ska hunden apportera viltet till föraren med mjuk mun.
Hård mun är ett graverande fel och utesluter hunden från
placering på jaktprov. En retriever ska kunna dirigeras till viltet
den inte sett fällas – såväl på land som i
vatten.
Var mycket noggrann i valet av uppfödare.
I samverkan med hunden
Roger Markström