Samverkan
Hundar har starka instinkter när det gäller kommunikation och samarbete


Samarbetande egoister
När vi umgås med hundar kan vi välja hur vi ska uppträda, vi kan vara vänliga eller hotfulla.
Vad vi än väljer kommer det att få konsekvenser för vår relation till hunden.
De flesta biologer trodde förr att hunden uppförde sig så att de gynnade gruppen de levde i eller arten de tillhörde. Samarbete och uppoffring var inte så underligt utifrån det felaktiga synsättet.
Och det här blev definitivt en omöjlig teori efter att DNA-strukturen kartlagts och man började förstå sambandet mellan gener och beteende på allvar.

Varför utvecklas samarbetande beteende ibland och ibland inte?
Hur kan evolutionens omutliga gynnande av egenskaper skapa djur som samarbetar och hjälper varandra?
En egoistisk skulle aldrig släppa in artfränderna i det egna området, men skulle heller inte kunna fånga lika mycket byte på egen hand som om den tog hjälp av andra.

En hund samverkar med sin förare först om föraren kan vara till någon nytta för hunden (egoisten).
Att vara till lags är en myt som bygger på gammal kunskap och tro. Med dagens kunskap vet vi, att en hund inte är genetiskt programmerad att lyda sin förare en annan art.

Två olika typer av samverkan
1. Det vi kan kalla gynnsamt samarbete, där hunden samordnar sina aktiviteter med sin förare. Och där resultatet blir att båda tjänar på det.
Man är hjälpsam bara mot individer, som verkligen är beredda och har en möjlighet att betala tillbaka.

2. Det finns också exempel på uppoffrande och hjälpsamma beteenden. Något som förekommer både bland hundar och oss själva.
Denna typ av samarbete fordrar att individerna måste kunna känna igen varandra. Kanske leva i samma flock eller åtminstone i samma område under en längre tid.

 

Jobba med hunden, inte mot!
Det talas för mycket om hur man ska få bort olika beteenden med belöning eller straff, istället för att vi tänker efter vad beteendet har för betydelse.
Genom att jobba med hundens beteenden (se Berikning), och inte mot tror jag att vi inte behöver så många hundpsykologer.

I samverkan med hunden
Roger Markström


«Tillbaka