Spårdressyr
Handlar i första hand om hur du får en hund som är ivrig, kryssöker, vindspårande m.m. att bli noggrann i sitt spårarbete.

”Vindning”
Som jag tidigare nämnt i avsnittet ”Viltspårträning” bör hunden i den inledande träningen spåra i medvind. Då lär hunden sig att följa den markbundna vittringen och inte ta vittring som kommer 1 meter över marken med vinddraget.

Ett bra tips om hunden börjar ”vinda”, om du t.ex. lagt ett för lätt träningsspår är: spåra med kort -någon meter- lång lina, och stanna omedelbart om hunden lyfter nosen från backen. Ryck inte, eller ge något annat tecken, stå bara stilla den korta strama linan förhindrar hunden att gå vid sidan av spåret. När hunden sätter ner nosen i spåret, så fortsätter du. Ett bra och okomplicerat sätt att lära hunden, att bara när nosen är i backen kommer vi vidare.
För en koncentrerad och motiverad spårhund är det en pina att bli stoppad i spåret, därför lär
den sig fort att när nosen inte är i backen står det stilla. Straffa aldrig på minsta sätt hunden, ta i stället fram belöningen som är att få fortsätta spårarbetet.

Söka spår - upptag
Släpa en köttbit fastsatt på en käpp så att köttbiten hela tiden är i kontakt med marken. Dra käppen med köttbiten där det är mycket undervegetation t.ex. högt torrt gräs och göm sedan köttbiten ordentligt under en stubbe eller liknande. Hämta sedan hunden och för den till sidan av spårstarten i motvind och släpp.
Det luktar nu antagligen kött över ett större område. Men en rätt tränad hund sätter nu näsan mot marken och söker upp och följer spåret. Det här är en bra metod att lära hunden att söka ett spårupptag, men bara om hunden tidigare fått lära sig att arbeta på markbunden vittring. Hunden lär sig också att närmaste och snabbaste väg till köttbiten är spåret.

Ivrig hund
Det är utmärkt att ha en hund som är mycket motiverad att spåra, och därför aldrig ger sig före han eller hon kommit till spårslut.
Jag har själv med kroppsspråket och rösten uppmuntrat unghundar i spårarbetet, och visat att jag är mycket intresserad. När vi nått spårslutets klöv eller skinn har jag gett hunden del i bytet, oftast hjärta eller lever som jag haft med mig, och överväldigande beröm. Så mycket att hunden blir överlycklig, över att han och jag funnit viltdelen.
Efter en tid blev hundarna så ivriga att jag måste minska på uppskattningen av spårarbetet.
Om nu hunden fortsätter att arbeta med för hög fart i spåret måste spåret förändras och göras svårare. Så svårt att du troligen kommer att bli förbluffad över vilken kapacitet en motiverad hund har i att följa ett spår.
Blir hunden ivrig när du tar fram spårselen/halsbandet, brukar det gå över om du går en promenad och låter hunden gå lös och lukta på annat före du kommer fram till spårstarten.
Gör det också till en vana för hunden att sitta lugnt med spårselen/halsbandet på några meter bakom dig när du kommer fram till spåret.
Sedan går jag fram till spårstarten och står där en stund innan jag går och hämtar hunden. En hund som lugnt och stilla sitter eller ligger och väntar kallar jag fram. Vänta länge och säg inget innan du går fram, om det inte behövs, så att hunden får den tid som han behöver för att bli lugn vilket är nödvändigt för att göra ett kocentrerat spårarbete.
Efter några träningar med lugna spårupptag är hunden troligen mer lugn och koncentrerad, något som är mycket viktigt vid verkliga eftersök.