Det är en torsdagskväll i mitten av september och klockan är halv elva när Staffan ringer. "Jag har skjutit på en stor bock vid 8-tiden och jag är säker på att det är en benträff". Vill du komma och hjälpa till med eftersöket?
Jag börjar med att ringa Anders Pedersen i Vittskövle, och vi bestämmer att vi träffar Staffan (namnet är påhittat) nästa morgon kl.7.

På morgonen möter Staffan oss ute i jaktmarken och berättar då bl.a. att skjutavståndet varit ca. 110 meter utan stöd. Staffan berättar också att han och en annan jägare gjort en skadeplatsundersökning i mörkret kvällen innan. Väntat en halvtimme och sedan försiktigt följt spåret 75 meter. Efter 50 - 60 meter viker spåret in i skogen och efter ytterligare ca. 20 meter hör de hur ett djur reser sig och rusar från platsen. Vid en senare kontroll visar sig det sig att det finns blod i den riktning som djuret lämnat legan.
Staffan som är en erfaren jägare är nu övertygad om att det kommer att bli ett mycket svårt eftersök. Själv är jag mer positiv och tror att vi åtminstone kommer att få kontakt med bocken.

Vi går nu tillbaka till skadeplatsen för att leta och göra en noggrann analys av fragment från bocken som hittas på skadeplatsen. Vi kan då snabbt konstatera var att det är frågan om en benträff. Vad vi är lite oense om är var på benet skadan sitter. Anders och Staffan är mer av den uppfattningen att träffen tagit under knät på vänster framben. Medan jag i det närmaste är säker på att träffen tagit högre upp snett från sidan i vänster framben utan att ha tagit i bröstkorgen. Något som senare visar sig var riktigt.

När vi är klara med skadeplatsundersökningen enas vi om att ställa ut Staffan som förhållsskytt. Och att Anders ska börja spåra med sin Bayerska viltspårhund Atle.

Efter att vi spårat ungefär 300 meter genom tät lövsly och täta svårframkomliga björnbärssnår m.m. kommer vi ut i en stor bokskog med buskar, gräs och mycket torra och prasslande löv på marken.
Lite längre fram kommer vi till den viltväxel där Staffan står, att det var ett bra passval kan vi se då det var där bocken passerat och att det finns blod i spåret.

Jag ringer till Staffan och berättar om läget och att det har blivit "stopp" nere vid dammen. Han vill komma men jag säger att det är bättre om han bli kvar som förhållsskytt på passet och att vi hör av oss igen.

Efter att Anders och jag spanat av vattnet och öarna, under tiden som vi letat efter blod eller något som tyder på att bocken har varit i vattnet och gått upp igen.
Så kallar Anders på mej och vill att jag ska "hänga på igen" in i en första gallrad granskog där det är väldigt mycket spår av vildsvin.
Atle spårar nu väldigt bestämt och ganska fort, vi stannar och står stilla 3 - 4 minuter och drar oss sedan sakta genom ett grane ner mot ett ganska tätt kärr. När vi kommit ut i kärret ca. 100 meter, går loss fyra vildsvin 10 - 15 meter framför mig.
Vi bestämmer oss nu för att ta en paus och återsamlas. Jag ringer Staffan och informerar honom om att vi nu kan samlas för att åka upp till Anders bil som står en bit från dammen där vi "tappade" spåret.
När vi kommer tillbaka till bilen så bestämmer vi oss för att gå runt dammen ännu en gång i ett försök hitta något. Vi lägger in våra vapen i bilen och Anders sätter också in Atle i buren så att han får vatten och vila eftersom det nu börjat bli väldigt varmt fram på förmiddagen.
Staffan går i förväg ner till dammen, men kommer tillbaka innan vi är klara med våra bestyr. Och jag ser hur han tar sin handkikare och går ner till dammen igen. Helt plötsligt så ropar Staffan på oss och säger att han ser bocken ligga död ute på den kala ön. Vi går ner till honom och tittar i kikaren, och mycket riktigt, där ligger bocken!
Det är helt otroligt, vi har gått och tittat ut i dammen från och till i 20 minuter, en timme tidigare, utan att se bocken ligga ute på den lilla ön! Jag tar nu av mig alla kläder, utom kalsingarna, och simmar i det 10-12 gradiga vattnet ut till ön och hämtar bocken. Staffan och Anders står nöjda på strandkanten och skrattar, då det givetvis ser lustigt ut, när jag kommer i vattnet och bär på en råbock.
Det här blev att annorlunda och ett mycket lärorikt eftersök, med ett lustigt slut, på denna mycket vackra råbock som garanterat är i medaljklass, troligtvis silver!
Nöjda åker vi nu hem i trygg förvissning om att vi inte lämnat skadat vilt efter oss.