Douglas och Texas på väg mot framtida klövar Knep och tips och goda råd om hur de ska lägga upp träningen. Det var vad Jenny Wester och Steve Johansson i första hand ville ha ut av tvåtimmarskursen i viltspår. Wachtelhunden Douglas och engelska springer spanieln Texas tyckte att mattes och husse idé om viltspårträning var lysande. I Årekärr, i det stora Sandsjöbackareservatet söder
om Göteborg, träffas Jenny Wester, Steve Johansson, Douglas,
Texas och Roger Markström en tisdagseftermiddag i juli. Solen gassar
och ormvråken seglar över fårhagarna. Det är dags
för en tvåtimmars introduktion till viltspår, såväl
för Jenny och Steve som för deras hundar. |
|
Samverkan, inte medgörlighet
|
![]() Jenny Wester, Steve Johansson och Roger Markström på väg ut i skogen för att lägga spåren för Douglas och Texas. |
| Själv lägger du dig och krafsar
på golvet vid soffan. Valpen kommer av
ren nyfikenhet och tittar vad som händer, och ni hjälps då
åt att ta fram klöven. Valpen klarar det inte själv, men när klöven är framme får valpen enorm belöning. Det är ett exempel på samverkan. – Hundar är inte programmerade för att göra något för någon annan. Men de gör det däremot indirekt genom samverkan med matte och husse, säger Roger. |
|
| Trappa upp snabbt
En bit ut i skogen lägger Roger lägger det första spåret. Douglas ska få gå det. En vildsvinsklöve åker upp ur väskan, och Roger berättar om klövens olika delar för Jenny och Steve. Inget blod används i det här spåret. |
|
| – Nu kommer något viktigt. Många gör ett uppspark
genom att sparka med foten. Och det kan man ju göra om man vill att
hunden ska spåra på ens fotsvett. Den går nämligen
igenom skosulan. Gör istället ett uppspark genom att krafsa ordentligt
med klöven i marken, säger Roger. Sedan drar han klöven efter sig i ett snöre längs en stig. Just att följa en stig är bra om man är ovan och har svårt att veta exakt var spåret går. |
![]() Den här klöven ska Douglas få spåra upp. Roger berättar om klövens olika delar innan han lägger spåret. |
| – Undvik att märka ut spåret
med klädnypor, snitslar och liknande. Såna saker gör att
hundarna går på vindburen vittring istället, säger
Roger. Spåret blir inte så långt, ungefär 150 meter. Roger Markströms tips är att börja på en nivå som man inte tror är möjlig för hunden att klara av, och sedan trappa upp ganska snabbt. – Hundarna måste tränas på sin nivå – inte på vår nivå, säger Roger. Blir spåren för lätta för hunden ökar man längden på spåren eller varierar dem på annat sätt, till exempel genom att byta terräng eller öka liggetiden. Därefter
lägger Roger ett liknande spår för Texas, men denna gång
med en rådjursklöve som har fått några droppar
blod på sig. Blodet har Roger i en vanlig simpel halvliters pet-flaska.
I korken finns ett lagom stort hål gjort med en syl. |
|
| Ha med vatten i spåret Roger, Jenny och Steve går nu tillbaka till parkeringen. I Rogers bil ligger den väldigt rutinerade eftersöks- hunden Maats, nioårig labrador, och väntar. Nu är det han som ska visa hur en slipsten ska dras genom att gå ett viltspår. Yster och glad, men utan stress, hänger Maats med ut i skogen. Precis innan sällskapet når fram till spårstarten langar Roger fram en plastflaska med vatten ur väskan och blöter ner Maats nos ordentligt. - Det är viktigt att ha med sig vatten till nosen. Ibland kan man dessutom behöva stanna under spåret och blöta ner nosen, säger Roger. |
![]() Den här minen går inte att ta fel på - Maats blir själaglad när han hittar vildsvinsklöven! |
| Maats är lugn, men förväntansfull,
inför spåret. När han får lov att börja spåra
arbetar han koncentrerat och metodiskt. Hans rutin har lärt honom att
det effektivaste sättet att nå klöven är att hålla
sig så nära spåret och backen som möjligt med nosen. - Många hundar blir uppjagade och stressade när spårlinan tas fram. Men hundar som har en hög stress- och förväntansnivå kan inte koncentrera sig, säger Roger. Efter noggrant arbete hittar Maats klöven, och hans glädje går inte att ta fel på. |
|
| Lycklig över klöven I Jennys och Steves bil ligger Douglas och Texas. Douglas får hoppa ut först, för nu är det hans tur att spåra. Vid spårstarten tar 4,5 månader gamla Douglas upp spåret väldigt bra, och han spårar sedan hela vägen fram till klöven utan några problem. Tvärtom. Han verkar vara hyper- intresserad av att se vad spåret leder till. När han märker att det ligger en vildsvinsklöve och väntar på honom blir han överlycklig. Han börjar genast bita i klöven och busar med den. Matte Jenny har hållit i spårlinan och hon hänger på i leken, så klart! |
![]() Engelska springer spanieln Texas, 8,5 år gammal, spårar lugnt och bra. Husse Steve är förare den här gången. |
| Texas är definitivt inte sämre än
sin flockkompis. Han tar upp sitt spår på en gång och
spårar stadigt hela vägen fram till rådjursklöven.
Douglas, som nu har fått upp intresset för det här med viltspår, stretar framåt som en tokig i spåret efter sin flockkompis. Oj, vad jobbigt det är att gå sist i en rad av folk och hundar när man inte vill något hellre än att gå först och förvissa sig om att man får klöven! Men den här gången är det Texas som får klöven, och precis som Douglas tycker han att det är toppen. |
|
| Anlagsklass till hösten
På vägen tillbaka till bilarna passar Jenny och Steve på att fråga Roger hur de ska lägga upp den fortsatta viltspårträningen av hundarna. Roger tipsar, och fler frågor dyker upp som också får sina svar. Framåt hösten hoppas Steve och Jenny kunna gå provet i anlagsklass med Douglas. Han lär inte ha något emot mattes och husses planer… |
![]() 4,5 månader gamla wachtelhundsvalpen Douglas tittar intresserat på när matte Jenny rullar upp snöret runt klöven som han just har spårat upp. |